Söndag den 25 september 2016

Varsågod foton från dagens vandring i Ängsö;s vackra natur!

Bilderna får tala för sig själva.

Vi gick Utörundan

Äggsvamp?

Gutefår med horn ska passeras

Bävertugg

Nej jag försöker inte välta trädet. Jag studerar läderbaggen

Ska det här bli en fjäril?

Är det så här man ska göra för att komma igen?

För tre veckor sedan drog jag ut en karta på en för mig ny vandringsled och sedan dess har jag längtat med stort L till söndagen då det skulle finnas möjlighet att vandra på Ängsö.

Som jag berättat förut är vandring i naturen ett av mina stora intressen och en av huvudorsakerna till att jag tränar. När man som jag blivit äldre behöver man träna för att orka.

Så här gjorde jag för att försöka komma igen efter en vecka med sjukdom och feber:
Fredag den 16:e strosade jag runt en sträcka på 1.4 km i skogen. I det vackra solskenet provade jag det nya utegymmet med tyngdpunkt på prova.
Lördag gick jag ett annat löpspår på 2.4 km, stannade till vid sträckans stationer där jag provade styrketräning a la naturvarianter.
Söndag gick jag hemifrån genom bokskogen till Eneby och tillbaka medan jag spanade in den fina gallring som gjorts under veckan. Tur och retur 4 km.
Måndag tog jag med träningskläderna till jobbet där jag bytte om efter arbetets slut och stannade till på hemvägen i det fina Gånstaspåret. Rask promenad i 3.1 km
Tisdag tog jag en skön lunchpromenad på en halvtimme i parkerna nära min arbetsplats. På kvällen en rask promenad med min man i 3.5 km
Onsdag åkte jag direkt till badhuset efter jobbet och simmade i mycket lugn men stadig takt. Trettio minuter i stället för sextio som är den vanliga onsdagsrundan i bassängen.
Torsdag arbetade jag med ved i 45 min.
Fredag vilade jag
Lördag gick jag upp tidigt och åkte till badet där jag simmade i takt med den häftiga salsan som strömmade ut ur högtalarna till min och vattengymnasternas förtjusning. 45 min.

 I morgon är det min framlidne fars födelsedag och det var han som fick mig in på vandrarnas bana. Söndagens vandring vore en ren hyllning till pappa och till hösten om den nu blir verklighet.

Sabotage

För en dryg vecka sedan nådde jag upp till ett av mina delmål nämligen att springa en sträcka på 3560 meter utan att stanna för vila eller att gå. Nu är detta förstört. Sabotagemakaren heter virus. Ett virus som slog ut mig till punkt och pricka. Med feber upp emot 40 grader har dimman milt slutit in både mig och soffan där jag tillbringat den största delen av veckan.

Nu börjar vettet komma tillbaka men hur ska det gå med den kondition som jag byggt upp. Är allt förgäves? Den spännande fortsättningen går att följas i slutet av nästa vecka så välkommen att titta in då

Hjärngympa

Efter en kreativ stund i viloläge fick hjärnan spatt och ur den mörkaste vrån drog jag fram en väska med ett innehåll som jag inte viljat göra mig av med. Med spänning öppnade jag kedjan och tog fram tråd för tråd, nystan efter nystan som inte har sett dagsljus på tre årstionden. Min skatt av växtfärgat ullgarn låg där intakt och grinade illa i ljusskenet. Heureka! Finns den kvar? Efter ivrigt rotande kom den lilla virknålen i miniformat fram. Här ska virkas eller snarare sagt knypplas och knotas, stånkas och satan i gatan vad svårt det är att få med de båda små tvinnade trådarna.

Jag hade tänkt att få en meditativ stund var dag i omväxling mot det jag utsätter min kropp för var vecka. Men nu börjar jag tvivla. Hjärnan spinner iväg för att utmana. Som vanligt vill den inte acceptera en lugn medelväg och ett enkelt hantverk. Nu har den fått för sig att jag ska virka på ett sätt som jag aldrig har gjort förut. Min man tycker att det ser ut som en binnikemask. Jag tycker allt att den åtminstone liknar en luddig tunntarm min blivande pläd.

Heja heja

Häromdagen skrev jag om att bli peppad. På söndag är det min tur att heja på min man som tävlar i Lasse-Maja loppet. Att stå bredvid är både frustrerande och spännande. Det här är inte första loppet han springer och inte heller den sista tävlingen men ingen är den andra lik. Det är intressant att lyssna till andra tävlingslöpare som pratar om var de ska springa nästa gång. En fascinerande värld öppnar sig som handlar om tider, skor, pronera, pulsklockor, pannlampor, löparknä och mycket annat. Oftast ser man bara "sin löpare" vid start och mål och då trängs det av färgglada, studsande, fokuserade löpare. Jag försöker få ett kort på min löpare när han kommer i mål men det är sällan han är ensam och svårt att få till en helfigur med kameran, ibland blir det bara ett ben eller en helt annan löpare som fastnar på linsen.

Nu håller jag tummarna för min älskling

Pepp

Varje gång jag ska ut i spåret känner jag mig upprymd och förväntansfull, det här ska bli kul men oftast försvinner känslan snabbt. I dag var det åter en sådandärdag då jag redan efter 100 meter var gråtfärdig och ville vända åter men jag tänkte en liten bit till och en liten bit till och så var jag plötsligt ute på gärdet och höll på att storkna i odören från gödselhögarna. För att inte ulka upp så gick benen i en väldig fart och resten av sträckan varvade jag snabb löpning med rask gång. Väl tillbaka hade det gått fortare än någonsin och jag kände mig nöjd igen.

Vi som försöker och försöker om och om igen att springa behöver en peppande röst och jag har min coach som muntrar upp även när jag skriker att han ska vara tyst. För det kan vara jobbigt när någon ropar "kom igen det här går bra" när man själv håller på att falla ihop som en säck potatis och bara vill försvinna som en blöt fläck.

Nu verkar det som om jag ska få en simmarpartner också även om bassängerna ligger på 40 mils avstånd. Jag håller tummarna

Esse

Idag är jag i mitt esse.

Under förmiddagen har jag försatt mig i mitt rätta element, vatten.

Jag är varken vattuman, kräfta eller fisk men andra säger att jag är som en delfin i vattnet. Som treåring lärde jag mig att simma, först under vattnet för jag höll på att "drunkna" varje gång, sedan lärde pappa mig att flyta och då blev det lättare att simma med näsan över vattnet.

Efter ett uppehåll har jag i dag bytt bassäng och stad och nu kan jag åter sträcka ut minut för minut. Idag blev det 45 minuter där de sista 15 kändes ordentligt. Bredvid i bassängen höll ett gäng på med vattengympa, den peppande musiken var tillsammans med synen ett roligt inslag i träningen.

Nu ser jag fram emot nästa helg och esse-dag

Aqua-jogging

I går hörde jag för första gången talas om aqua-jog

https://youtu.be/rFFnvQcnIJo

och blev mäkta förvånad. Vattenlöpning, kan det vara något för mig?

I morgon så visar det sig

Every thing I want to do .......

Tänk vad det kan vara olika.

I går fick jag en helt underbar runda på drygt fyra kilometer. Höstluft, sol och skog gjorde mig sällskap på färden. Inga kantareller (vilket iof var bra för med skogens guld följer täta stopp) men fiskljusens skri och sorkens flykt. Sträckan avlades fyra minuter snabbare än då jag sprang den för fyra veckor sedan vilket gjorde mig ännu gladare, inte för att jag bryr mig om tider i sig, utan för att det visade på att konditionen hade förbättrats och att jag blivit starkare. Ett sätt att mäta framsteg. Under hela färden hem sjöng jag glatt med till Kim Larsens sprudlande låtar.

Dagens löparrunda på hemmaplan var enbart jobbig. Humöret växlade mellan vissen nedtämdhet och ren ilska över hur f-baskat dåligt det gick. Väl hemma visade dock klockan på en helt ok tid och från musikrummet hördes medelsam 70-tals musik som påminde om ungdomens tid ute på lokal. Efter att ha skakat loss till musiken kom jag in i extas där jag virvlade runt till  Hammonds "Every thing I want to do I want to do with you" .. .  flera timmar senare lever jag kvar i efterdyningarna ... Yeah!