Började stortjuta efter dagens löpning. Är det normalt? Jag vet inte men det ska jag ta reda på. Likväl som jag ska ta reda på om jag som 58-åring kan förbättra min kondition och samtidigt tycka att det är kul. För kul ska det vara "annars kan det kvitta" som Galenskaparna sjunger.
För en och en halv månad sedan började jag planera min träning och väga in mig. Efter fyra veckor var vikten detsamma som då jag började. Visst, jag kunde ha blivit besviken och nedslagen men det blev jag inte och nu har jag än mer idéer för hur jag ska kunna träna och tycka att det är kul.
Vad är roligt att göra? Varför vill jag träna? Vilken är min främsta motivation till att röra på mig?
För mig är det en enkel matemtik. Jag vill orka gå i naturen under långa sträckor och många timmar för det är en av mina passioner. Jag är av naturen nyfiken och vill se vad som döljer sig bakom nästa stenblock, nästa bergsknalle och nästa fjälltopp. För att kunna njuta måste jag vara stark både till kroppen och till sinnet samt ha en god kondition.
Vad är då roligt, jo enligt mig så är det friheten av att springa i naturen och att simma ute i havet. Kul är också att prova på nya träningsformer.
Nu under veckan har jag provat på löpbandet och crossfit på stadshotellet i Västerås. Båda var roliga men löpbandet gav mig den största kicken. Nu när mörkret snart lägger sig över landsbygden så kan gymet i stan vara ett alternativ. Ännu har jag inte lagt in det i min planering utan provat in pannlampan så att jag ska kunna springa i mörkret. Får se om jag vågar då det kompakta mörkret på landet är läskigt.
I dag sprang jag nästan hela Fånö-sträckan, 3170 meter, på 30 minuter och känner mig nöjd. I morgon är första dan efter fem veckors semester då ska jag ta om rundan (efter jobbet). Får se om det känns lika bra då?
Vi höres, nu ska jag kolla in varför en runda kan få en stackars motionär att stortjuta ;-)