Alvaret
Maja, Mjau. Mina ögon skymmer i dag. Det är så jag ser. Med
skummande blick. När jag var ung trodde jag aldrig att det var på det viset då
man var blind. Jag trodde att det var som rött man såg. Ja, ni vet om ni
blundar ser ni rött. Ja, inte bildligt så som då man blir riktigt arg och
förbannad utan så som kattungen ser. Ni vet kattungar ser genom ögonlocken så
måste det vara. Och ser man genom ögonlocken så ser man rött. Blodådrorna ni
vet. Alla kattungar föds blinda men det kan inte vara helt och hållet på det
viset eller hur. För de ser ju allt i ett rött skimmer där de kravlar runt i
bädden. Lägger rumpa in till rumpa. Mjau. Mamma Maja. Min blick är skev, alltså
den skevar ibland och då ser jag halva bilden medan den ibland är helt skymd
och då blir jag skumögd, så där grå och skymd blir blicken. Jag föredrar
faktiskt en rödskimrande värld emot en grådisig variant. Jag bor nu på Alvaret
på Öland. Där har havet samma färg som min utsikt. Där skummar havet lika grått
som mina ögon. Så det är helt okey. Jag har alltid tyckt om havet och viljat bo
vid havet och nu gör jag det. Jag vet att havet utanför mitt hus skummar grått
så jag är lycklig eftersom det endaste jag nästan ser är grådisigt skum. Alvaret
har en speciell färg som jag inte kan beskriva. Jo, jag har försökt både länge
och ännu längre för att finna orden, nyansen, nyanserna men trots all tid som
jag har att tänka, minnas och formulera mig så finner jag inte de rätta orden
för Alvarets färg. Jag var till en konstnär här på ön. En liten bit uppåt. Jo,
jag fick skjuts. Det var snällt. Konstnären han målade Alvaret på en avlång
träbit. Alla Alvarets nyanser för det är sådant som konstnärer kan. Därför vet
jag hur Alvaret ser ut men jag kan trots detta inte beskriva dess mångfald av
nyanser. Jag tog hem hela träbiten och hängde upp den i rummet. Där finns nu
ett helt konstverk av Alvaret. I två av rummen har jag målat Alvaret på väggarna.
Jag tänker inte berätta vilken av nyanserna som jag valde helt enkel för att
jag inte kan beskriva den och även lite för att det är min ensak hur jag
gestaltar Alvaret. Det var lättare med de lila som kommer på Alvaret då det
blommar. Den är helt klar utan bismak. I mitt hus har Alvarets lila blomma
stänkt sig upp på fondväggen i badrummet. Några fläckars mosaik neonar sig i
lila och några i guld, men egentligen är det nog mer brons. Jo, bronsfärgad
mosaik. För övrigt är det lätt med de grön, turkosa och blå färgerna i mitt
hus. Badrummets mosaikväggar och bubbelbadkar är åt det turkosa hållet medan de
små plattorna på golvet också är turkosgröna eller blå som havet då det inte
grånar. I rummet där glasbordet står, där bakom glasbordet är väggen målad i en
vacker turkosblå färg. Där har havet flyttat in i dess mest spektakulära form
visar det upp sitt glitter från solen har det lånat ljuset, det havet, men i mitt
rum på väggen kommer glittrets återspegling från prismorna i kristallkronan men
som glittret i havet handlar det om ljus. Utan ljus inget glitter. Utan en
ljusbild på innerögat ingen bild överhuvudtaget. Jag hörde ett dunk från havet.
Dunket från en tvåtaktsmotor så som jag hörde den på västkusten där jag kommer
ifrån. Dunket formade leendet i mitt ansikte. Ni ser det säkert för samma
leende har ni då ni speglar ert ansikte i ljuset av glada tankar och minnen. Det
har ingen betydelse för mig att jag inte ser mitt eget leende för jag känner
det i hela min kropp. Den dagen följde jag ljudet ut till havet. Jag vet vilken
riktning havet har här hos mig på Alvaret från syd till norr. Min skymblick har
fått mig att känna av väderstrecken, nu men inte förr vet jag alltid vad som är
söder, norr och väster, även öster. Fötterna blötnar, börjar vattnas vid
fotsulorna inte tårna om ni nu skulle tro det utan under sulorna. Skvimp,
skvamp. Havet ljuder över fotryggen. Först den ena foten sedan den andra. Det
känns så skönt kring anklarna. Ankare anklar, det rimmar inte. Lika lite som
meningarnas flyt över pappret. Men vad gör det. Nu pirrar fingrarna runt i vattenytan.
Cirklar. Sprätter. Blir jag våtare än vått. Kan man bli våtvirrig. Båtvirriga
mannen det är jag. Vilka är ni som läser mina ord. Ja, det kan man faktiskt
fundera över. Slurp, kroppens håligheter slurpar in havets vattenyta,
förminskar den till en rad av bubblor. Hakan lenar vattnet, det grå. För nu är
jag säker på att havet i dag är grått. Varken du eller ni säger emot mig så har
jag rätt. Mitt hav är ständigt grått i mina ögon. Jag sträcker tungan det
smakar salt men inte alls som havet på västkusten, där biter det. Här är det
lent. Ungefär som då jag saltade min mat. Jag formar gammeltungan till en kon.
Slurp och tack för havet. Det grå. Till dunket av en fiskebåd jag går ut i
havet och tar Alvaret med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar