Jag går en sväng då jag hör ett skriande ljud. Jag tittar bortåt, uppåt och ser två vråkar fastnaglade i varandras näbbar skriande under himlavalvet. De dalar fastnäbbade vid varandra med flaxande vingar i en dans över isande blå himmel. Jag vet inte om det är ett förälskat par eller två som slåss i en virvlande dans men jag följer deras jakt högt, högt upp under flera minuter tills de inte längre syns.
Visst är det vackert när isen sjunger för oss
I väntan på Näcken, för visst är det han som spelar för oss om vintern på sin panflöjt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar