Häromdagen skrev jag om att bli peppad. På söndag är det min tur att heja på min man som tävlar i Lasse-Maja loppet. Att stå bredvid är både frustrerande och spännande. Det här är inte första loppet han springer och inte heller den sista tävlingen men ingen är den andra lik. Det är intressant att lyssna till andra tävlingslöpare som pratar om var de ska springa nästa gång. En fascinerande värld öppnar sig som handlar om tider, skor, pronera, pulsklockor, pannlampor, löparknä och mycket annat. Oftast ser man bara "sin löpare" vid start och mål och då trängs det av färgglada, studsande, fokuserade löpare. Jag försöker få ett kort på min löpare när han kommer i mål men det är sällan han är ensam och svårt att få till en helfigur med kameran, ibland blir det bara ett ben eller en helt annan löpare som fastnar på linsen.
Nu håller jag tummarna för min älskling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar