Varje gång jag ska ut i spåret känner jag mig upprymd och förväntansfull, det här ska bli kul men oftast försvinner känslan snabbt. I dag var det åter en sådandärdag då jag redan efter 100 meter var gråtfärdig och ville vända åter men jag tänkte en liten bit till och en liten bit till och så var jag plötsligt ute på gärdet och höll på att storkna i odören från gödselhögarna. För att inte ulka upp så gick benen i en väldig fart och resten av sträckan varvade jag snabb löpning med rask gång. Väl tillbaka hade det gått fortare än någonsin och jag kände mig nöjd igen.
Vi som försöker och försöker om och om igen att springa behöver en peppande röst och jag har min coach som muntrar upp även när jag skriker att han ska vara tyst. För det kan vara jobbigt när någon ropar "kom igen det här går bra" när man själv håller på att falla ihop som en säck potatis och bara vill försvinna som en blöt fläck.
Nu verkar det som om jag ska få en simmarpartner också även om bassängerna ligger på 40 mils avstånd. Jag håller tummarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar