Efter en kreativ stund i viloläge fick hjärnan spatt och ur den mörkaste vrån drog jag fram en väska med ett innehåll som jag inte viljat göra mig av med. Med spänning öppnade jag kedjan och tog fram tråd för tråd, nystan efter nystan som inte har sett dagsljus på tre årstionden. Min skatt av växtfärgat ullgarn låg där intakt och grinade illa i ljusskenet. Heureka! Finns den kvar? Efter ivrigt rotande kom den lilla virknålen i miniformat fram. Här ska virkas eller snarare sagt knypplas och knotas, stånkas och satan i gatan vad svårt det är att få med de båda små tvinnade trådarna.
Jag hade tänkt att få en meditativ stund var dag i omväxling mot det jag utsätter min kropp för var vecka. Men nu börjar jag tvivla. Hjärnan spinner iväg för att utmana. Som vanligt vill den inte acceptera en lugn medelväg och ett enkelt hantverk. Nu har den fått för sig att jag ska virka på ett sätt som jag aldrig har gjort förut. Min man tycker att det ser ut som en binnikemask. Jag tycker allt att den åtminstone liknar en luddig tunntarm min blivande pläd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar